Kastensson: "Börja om från början"

Sven-Ingvars slagdänga ligger där och mal i bakhuvudet. "Börja om från början, börja om på nytt"! På något sätt känns det som om det är något av IFK Malmös signaturmelodi.

I fotboll, såväl som handboll, även om loppet väl för handbollen inte är helt kört ännu. Men nedflyttningen står som ett tungt spöke inför nypremiären den 4 februari mot Drott hemma i Baltiskan.

För fotbollen blev det dock en realitet i höstas. Börja om från början…Från Superettan till division 2. Det avgjordes definitivt i sista matchen. Man känner igen det, man börjar bli van. Tyvärr.

Den värsta smällen tyckte jag ändå kom inför nästan 21.000 åskådare på Malmö Stadion den 19 oktober 1980. Två minuter kvar och IFK Malmö var i allsvenskan.

Det stod 0-0 mot GAIS, oavgjort resultat räckte. Två sekunder senare var det förbi. Dags att börja om på nytt. Inte i en lägre serie men det kändes på något sätt så, när ju allting var klart med steget upp i allsvenskan.

Men så…engelske högerförsvararen Alan Kershaw missade en tackling bortåt hörnflaggan till. En grönsvart makrill simmar loss och slår in en lyra. Jag vill minnas att mål-Bosse Theander skrek att "den är min" eller något ditåt.

Men det var bolluschlingen inte alls. Den gick över och Benny Olsson tvingades rädda i tomt mål med handen. Straff! Och nog slog Sten Pålsson in bolljäkeln. Bosse Theander stäckte ut neråt stolpen och fick handen på bollen, men den smet in.

Jag var speaker då vid IFK:s matcher. På något sätt lyckades jag väl nollställa mig och gå ut med det tråkiga budskapet i högtalarna.

Och några minuter senare fick jag meddela GAIS-arna på plan, att segern mot IFK Malmö inte räckte för avancemang till allsvenskan. Dit gick nämligen Örgryte som i sista minuten gjorde 3-2 på straff mot Grimsås.

Nej, jag kan inte minnas att jag kände skadeglädje för detta. Däremot kändes det tomt, mycket tomt. Allt var ju upplagt för GULDFEST på abonnerade showrestaurangen Kronprinsen på kvällen.

Med underhållning av Bosse Parnevik som stod på höjden som imitatör, med Östen Warnerbring, som alltid står på toppen och är en trogen gul supporter. Hastigt men inte särskilt lustigt fick festen – nej, inte ställas in – men ändras till GULFEST.

Löpsedlar från min arbetsplats Kvällsposten där man gratulerade till den allsvenska platsen fick tryckas om i expressfart till något i stil med "kom igen, IFK". Behöver jag säga att det var en något tryckt stämning på Kronprinsen.

En av dom som tog det allra hårdast var min arbetskompis på Kvällsposten, Nils-Åke "Kajan" Sandell, IFK:s tränare.

Han förbannade Alan Kershaws miss och den här förlusten tog mycket hårt på den store MFF-profilen som aktiv, målspottare i både MFF och landslaget, också en tid proffs i italienska Spal.

Kajan ville så gärna visa MFF att han dög som tränare. Det gjorde vännen Kajan absolut. Men tråkigt att säga det, så hämtade sig Kajan aldrig riktigt från den här förlusten.

IFK Malmö hade en kul gimmick som enda lag i landet. Alla spelarna hade sin egen måltrudelutt. I speakerhytten låg som en laguppställning uppradade 11 stycken band, plus två för avbytarna.

När någon gjorde mål, så gällde att snabbt som sjutton få tag i rätt band och plugga in det i bandspelaren, och så sjöng målgöraren efter en inledande vers av Östen Warnerbring.

Det var Östen som gjort text och musik och allting spelades in i Peter Winbergs studio i Malmö.

Det här var mycket festligt och beträffande spelarna så var det icke oväntat "hellre än bra". Det var si och så både med tonträff och takt. En av dom som hade allra svårast var Anders Rosén, och han gjorde också en hel del mål.

Jag har förgäves letat i gömmorna för att se om jag hade något band kvar. Men om jag minns rätt så slutade Östen Warnerbring sin lilla introduktion med "och här kommer han som gjorde målet".

Målgöraren kom in och sjöng något i stil med "vissa mål är vackra, vissa mål är fula, men det viktigaste är att alla mål är gula". Om vännen Östen Warnerbring läser det här, så kanske han kan ge den korrekta versionen.

Tänk om man bara fått spela ett sådant band den 19 oktober 1980. Då hade kanske mycket sett annorlunda ut i den gula världen.

Text: Peter Kastensson