Sommaren med hänsyn till dygnsmedeltemperaturen tog slut ganska snart efter att vi ändrat klockorna till vintertid. Vinteridrotterna har kommit igång och Percy Nilsson rödhökar kämpar till sig poäng flera gånger i veckan. Av tidningsreferaten verkar det vara en hel del gnetspel i MIF, vilket kanske var nödvändigt efter dålig utdelning i inledningen. Dock återstår det massor av matcher innan det är dags för slutspel och därefter tid att överlämna publiken till Malmö IP och Superettan.

Det pågår mycket bakom kulliserna, vi skall ha en tränare som skall följa och utveckla laget. Att hitta en tränare som passar vårt lag, som är ledig, som är villig, som vi ekonomiskt kan lösa ( Svennis blev för dyr). Vi letar samarbetspartners för de kommande säsongerna, partners som skall följa med oss runt i Sverige. Vårt lag skall ge dessa partners valuta för sina investeringar.

Organisationen för många år framåt skall byggas upp i höst och vinter. Alla ungdomslagen skall ha vinterträning, ledare och tränare skall vidareutbildas. Styrelsen skall utbildas tillsammans med övriga klubbar inom elitforbollen.

Kontrakten med gamla och nya spelare skall klaras av. Vi arbetar med att ta fram nya klubbsouvenirer och vi hoppas få en del klart före jul. Mer om det på hemsidan under hand.

Leif Uller håller på att vidareutveckla hemsidan så att vi kan möta nya utmaningar till våren.

Jag citerade i förra veckan ett utdrag från Sporten idag 1960. Ni som är unga i dag vet nog inte att IFK Malmö har varit Sveriges bästa fotbollslag under en period.

Efter vårsäsongen 1960 ledde IFK Malmö Allsvenskan och var obesegrade efter 11 omgångar. 9 segrar 2 oavgjorda matcher. Och målskillnaden 20 – 5 ! Henry Christensson i målet släppte således in endast 5 mål på hela vårsäsongen! Den 11 maj 1960 besegrade vi Malmö FF med 1-0 inför 24.917 åskådare på nya Stadion. På hösten förlorade vi mot Malmö FF med 1-3 inför 27.210 åskådare.

Ledningen i Allsvenskan våren 1960 förde oss ut i Europa, där vi som första svenska klubb avancerade till kvartsfinal i Europacupen.

Att jag skriver om detta beror på att våra aktiva ungdomsspelare inte känner till vår bakgrund. En reporter från KvP sade i ett telefonväkteri förra måndagen att han bara kunde känna riktigt för ett lag och det i malmö blev MFF. Han hade "bara" bott i Malmö i 20 år och under den tiden hade IFK Malmö inte gjort mycket väsen av sig. Jag menar att det nu är viktigt att ungdomarna får veta att de representerar något fint, en gammal fotbollskultur och att de har ett arv att föra vidare.

Visst har vi varit utanför rubrikerna i många år och visst har det därför varit svårt att fånga ungdomens intresse och känsla för laget IFK Malmö. Jag tror det vänder genom att våra ungdomar ser att det finns gott om fina förebilder. Chrischan, Bambino, Sture Tarring, Ulf Nilsson, Stig Isgren, Bengt Lindskog, Heinrich Brost, Anders Jemail, Baskim Sopi, Frederick Enaholo och massor flera…

Att känna för ett lag är något alldeles speciellt. Många är det som inte kan tänka sig att se fotboll om inte egna laget spelar. Men visst kan man väl känna för fler lag? Visst kan man väl glädjas och känna för MFF, n är de åter för upp Malmö i Allsvenskan? Ingen kan väl undvika att glädjas åt HIF´s framgångar , både Helsingborg och Hammarby IF. Det finns många utländska lag som attraherar särskilt till våra känslor såsom Arsenal och Tottenham, Milan med Grenoli.

Författaren Ivar Ahlstedt skrev i förorden till andra upplagan av sin bok matchen 1958 bland annat följande:

Laget som modersersättning är en sak som jag snuddat vid i romanen men som vore värd mer betoning. Idrottskollektivet kan vara en trygg och varm modersfamn som hjälper en skygg grabb men som binder en karl som borde ägna sig åt att bli vuxen. Den som fortsätter att tävlingsidrotta – med undantag kanske för proffsen som tar idrotten till yrka – in i medelåldern är nästan alltid infantil på ett eller annat sätt. Och detta gäller i viss grad även de passiva, dem som ägnar en stor del av sin tid till att se och prata och uppleva idrott. Hur många män är det inte som har idrotten till hustru och hustrun till en försummad älskarinna?

Jag undrar om den inställningen står sig idag?