Fyra omgångar av Söderettan återstår. Förmodligen är loppet kört för våra "kanariefåglar" i deras flygfärd med landning i Superettan nästa säsong. Sju tunga poäng återstår att ta in på Qviding när tolv stycken återstår att spela om.

Har svårt att se att Zoran Lukics och hans manskap i Qviding ska tappa poäng i tre av de kvarstående matcherna samtidigt som IFK Malmö är nödsakat att ta full pott. Tyvärr.

Men vadå, egentligen, loppet kört? IFK är trots, all framgång den här säsongen, nykomling. Där fanns ingen innerst inne som kunde begära ett omedelbart avancemang den här säsongen.

Låt oss istället glädjas över det smått fantastiska fotbollsår vi hittills har fått uppleva. Inte minst hemma på IP där den fina tabellraden lyser enligt 9-1-1, 28 pinnar således. Något som gör IFK till bästa hemmalaget, hittills.

Ska undertecknad var riktigt uppriktig så hade jag svårt att se att IFK skulle vara med och utmana om en plats i landets nästhögsta division redan nästa säsong. Ett nytt kontrakt hade räckt bra för mig för att jag skulle sätta betyget VG (väl godkänd), för att tala skolspråk.

Facit blir att "di gule", i sämsta fall, slutar på fjärde plats. En stor salut till den nya tränarduon Jonas Danielsson och Jimmi Olsson som på ett föredömligt sätt har fortsatt utveckla detta talangfulla och utvecklingsbara lag som Anders Grimberg lämnade ifrån sig förra hösten.

Jag begrep nog aldrig själv hur bra årets IFK-upplaga var förrän jag skådade laget i höstgenrepet mot danska Frem i mitten av juli. En match som IFK vann med 2-1 efter att ha vädrat ett stort antal spelare. Ett bevis på att det finns både bredd och topp i IFK Malmö av modell 2007.

Att inte IFK går rakt upp i Superettan i år beror till stor del på att det i Söderettan, till skillnad från allsvenskan, finns två lag som bevisat lite extra. Förutom nämnda Qviding även Ängelholm, som visade upp en hysterisk form i våras.

IFK har skrapat ihop 41 poäng på 22 omgångar. En utdelning som hade lett till SM-guld om dessa omsatts i årets allsvenska. En långsökt jämförelse, men ändå.

För vår kära storebror Malmö FF räcker det att man vinner en match i månaden för att fortfarande ha chansen till seriesegern.

I alla fall. Vad jag vill ha fram i denna krönika är en hyllning till IFK, som hur det än går, har gjort en synnerligen minnesvärd säsong. Grunden är lagd till spelåret 2008. Utan att för den sakens skull sätta alltför stor press på laget.

Den arom till elitfotboll IFK fått känna av i år vet man visserligen inte när den kommer tillbaka. Ensak är dock säker. Får "di gule" behålla stommen av det här laget är mycket vunnet inför framtiden.

Kamraterna kommer alltid tillbaka. Förr eller senare. Förvisso är "vi" bara det tredje laget i staden numera sedan Bunkeflo IF, med en del före detta gulingar i föreningen, har visat musklerna i Superettan.

Bunkeflo har i likhet med IFK, gjort en formidabel säsong som den nykomling laget är. Tidningarna har till och med spekulerat om en plats för BIF i nästa års allsvenska.

Drömmarna sprack dock på ett abrupt sätt när laget föll tungt uppe i Sundsvall i måndags.

För IFK:s vidkommande var 2-4-förlusten mot Qviding förra helgen igen, med stor sannolikhet, nådastöten för att göra Bunkeflo sällskap i Superettan nästa säsong.

Det är åtminstone min teori. Av just den anledningen är det roligt att tränarparet Danielsson/Olsson fortfarande inte har gett upp hoppet. Heders! Både Jonas och Jimmi ser hela tiden möjligheterna. Och hoppet ju det sista som överger människan. Även en gul luttrad supporter.

Så låt oss sätta vår tillit på just hoppet när årets fotbollssäsong sakta börjar lida mot refrängen.

För skulle det inte lyckas i år kommer det trots allt en ny vår. En ny vår då rapsfältet på nytt skrudar sig i den färg vi så innerligt älskar, gult…