IFK Malmö i allsvenskan 2012.

Nej, jag lider inte av något slags hybris (övermod). Att få se IFK Malmö spela allsvensk fotboll på seniornivå lär jag aldrig få uppleva igen. Möjligen då i Superettan. Det kan väl vara en lämplig målsättning i ett tioårsperspektiv. För så lång tid tar det att bygga upp en stabil förening (i vilken idrott det än må vara) från den plattform IFK befinner sig i nuläget. Denna insikt måste de ansvariga vara införstådda med.

Det är här allsvenskan 2012 kommer in, pojkallsvenskan 2012. Det är målet för IFK:s 95:or. Jag anser att Thomas Greens — och Johan Carlssons — grupp är den viktigaste i IFK-familjen för närvarande. Det är härifrån kontinuiteten skall komma, den som ger juniorlag och i nästa steg blivande A-lagspelare.

2003 blev IFK Malmö svenska mästare för 16-åringar med Kenneth Folkesson som tränare. Ett hack i återväxten gjorde att IFK 2004 inte kunde ta tillvara den plats i pojkallsvenskan som SM-guldet innebar. Under hösten 2004 kvalade IFK sig dock åter upp, men innan det var dags för spel hade tränare och spelare försvunnit till andra klubbar. Det decimerade laget var chanslöst i pojkallsvenskan.

2007 var det åter dags för ett IFK-lag att ta steget upp. Men historien upprepade sig. Spelare och tränare försvann och 2008 spelade IFK utan att ta en enda poäng.

Detta är Malmöfotbollens gissel; missnöjda tränare tar hela lag med sig till en annan klubb. Vem tar en övergripande diskussion om detta problem?

IFK Malmö har drabbats av dessa övergångar två gånger. Det får inte ske en tredje. Den här gången lär risken dock inte finnas. Thomas Green har lovat ställa upp minst tre år till.

Det finns kapacitet i hans trupp. Jag vågar säga detta efter att ha sett den olycksaliga MM-finalen, 1-9 (1-8) mot MFF. Thomas har själv gett sin synpunkt på vad det var som hände före paus.

I andra halvlek visade IFK hög klass. Många av killarna var verkligen duktiga, talangerna var många. Det finns ett brett underlag till ett lag, som kan hävda sig i pojkallsvenskan, som i framtiden gäller 17-åringar.

Denna grupp måste ges stöttning. Liksom för övrigt de andra, yngre lagen.

IFK Malmö måste visa att man menar allvar när man säger att man vill satsa på sin ungdomsverksamhet, sina ledare. Så har det inte varit de senaste åren. Då hade det sett annorlunda ut.

Men det finns hopp. Det är P14-laget som är det största/första.

PS. Men givetvis är det också oerhört viktigt att A-laget snabbt tar steget upp till division 2. De knappa resurserna måste fördelas efter en mätning på guldvåg. IFK Malmö har inte råd att förlora ytterligare en generation. DS.