Det var kul att i samband med IFK:s 100-årsjubileum få göra Henry Christenssons bekantskap. "Crischan" är för alltid inskriven i minnets annaler som en av de stora burväktarna på våra breddgrader. Hans stora otur var att ha Rio-Kalle före sig både i HIF, där han inledde sin elitkarriär, och sen i landslaget, naturligtvis. Men ett par A-och B-landskamper och VM-uttagningar blev det i alla fall.

För mig var det ett renodlat nöje att få prata med Crischan när Di gule 100-årsjubilerade, och jag förstår av hans berättelse att livet bjudit på ett antal medicinska smällar under senare år men att han och hustrun gemensamt tagit sig igenom alla kriser. Strongt!

Crischans största ögonblick mellan stolparna? Som parvel bakom ett av målen på Malmö IP kommer jag mycket väl ihåg kvaluppgörelsen med Brage 1956, den famösa matchen då en åskådare aktivt grep in på plan. IFK klarade 2-2 och allsvenskt avancemang. Ett par kanonräddningar från Crischans sida garanterade framgången.

Sen blev Crischan bara bättre och bättre, också i samspelet med sina egna försvarare (minns Inge Blombergs ibland vågade bakåtpassningar!!!), och 1960, det verkliga IFK-året, fick han Rundturens guld, Fotbollens Nobelpris på malmöitiska latituder.

Det var naturligtvis en skandal att IFK som lag inte fick hela äran – MFF-hövdingen Eric Persson lär ha myglat något enormt för att hindra Di gule tilldelas den fina utmärkelsen – men Crischan var ju inget dåligt andrahandsval. Vårsäsongen 1960 släppte han in fem mål i Allsvenskan.

Jag har rotat runt i min tidnings arkiv efter material om Crischan och det gläder alla sanna sportvänner vad han sade till KvP-profilen Thure Isacson efter Rundtursguldet (intervjun införd i KvP den siste december 1960):

– En målvakt har laget att tacka för sina framgångar. Man är alltid beroende av grabbarna framför en. – Malmökamraterna har taktiskt och spelmässigt, tack vare Ingvar Gärds träning, blivit ett riktigt l-a-g!

Undrar vad Eric P tyckte om denna lätt förtäckta uppsträckning, keepern som i samma intervju sa en och annan besk sanning om "landslagscheferna" (Eric P igen) och deras fixering vid prästbetyget.

Crischan var 36 år och bättre och mera på hugget än någonsin tidigare! I elva år, 1953-63, satte Henry C sin prägel på Di gule. För mig tillhörde han de artister på planen som lockade allra mest. Jag gick på IFK:s matcher för att se Crischan i första hand. Tog sedan IFK två poäng var dagen räddad.

Det har skrivits, sagts och tänkts många djupsinnigheter om keeperns uppgifter och vad som konstituerar en riktigt bra målvakt. Keepern är, som dansken säger, "den bageste", han är klippan, räddaren, men han är också igångsättaren, själva navet i en fotbollsmatch. Jag har satt det på pränt ett par gånger tidigare, och tycker att det fortfarande bär:

En målvakt är som trummisen i ett storband. Han piskar på sina kompisar i bandet, och fumlar han med trumpinnarna går allt åt skogen.

Det fina med Crischan: Jag kan inte påminna mig några ojustheter från hans sida, i alla fall inga som satt sig i hjärnbarken. Crischan, som ju var polis och gärna patrullerade i Helsingborg efter IFK:s och HIF:s möten, vet att målvakten är den mest reglerade fotbollsspelaren: Titta i en regelbok och se hur mycket en målvakt får och inte får göra. Det är en hel vetenskap i dag. Kanske testade Crischan domarens tålmodighet och maskade en och annan gång för att rädda hem en poäng till Di gule, men dagens handgemäng och nerdragningar i straffområdet var honom främmande. Om den naturliga auktoriteten finns där från början, uppstår ingen osportslig närkontakt av "tredje graden" – och inga straffar.