Före Sylviamatchen, var det inte bara Björnen utan de flesta IFK-anhängare, som hängde ganska mycket med huvudena. Laget spelade inte dåligt, men misstagen var för många och chanserna togs inte till vara. Förlusterna ledde till en kräftgång (med tanke på säsongen välvalt ord) ned mot det skrämmande kvalstrecket.

Sedan följde tre vinstmatcher och mungiporna pekade åter uppåt, mot den ständigt lysande gula solen. Det blev Festivalyra även på Malmö IP. Efter den strålande vinsten mot Västra Frölunda, då många åskådare konstaterade att detta troligen var IFK:s hittills bästa match i år, får vi nästa dag läsa "Sydsvenskan-guruns" dom i tidningens sportkrönika: "Superettan är usel". Skribenten ifråga, som avvek från arenan när tio minuters matchtid återstod (och därmed missade sista målet), säger att hans fru kan offsideregeln bättre än de flesta linjemän. Kanske frun också har en bättre uppfattning om spelstandard? Kanske frun skulle skriva nästa krönika? För vad menar han egentligen med: "Superettan är en grå massa, varken bättre eller sämre än att ett lag som IFK Malmö plötsligt kan ge topplagen spö." Vad vill ÅS säga egentligen? Att IFK Malmö inte har ett lag som platsar? Eller att hela Superettan är så väldigt långt borta från den ljusblåa sfär som allsvenskan blivit här i Malmö? Det senare kan jag hålla med om. MFF rider på en mediavåg (där vindarna blåser bra, inte minst från SDS:s sportredaktion), medan IFK får hanka sig fram i bakvattnet.

Några positiva rader kunde ÅS ändå klämma fram: "IFK Malmö gjorde sannolikt sin bästa match för säsongen. Rejält jobb, mycken löpvilja och en lysande första halvlek av Magnus Eriksson." Men så känner han sig tvingad att hålla tillbaka sin positivism och fortsätter: "Äntligen en spelare som stack ut i den grå massan av förhandsprogrammerade, grovyxade schackpjäser." Och jag som trodde att det inte fanns gula schackpjäser, ja inte ens grå. Tänk vad man kan lära av en sportkrönikör. T.ex. att allt inte bara är svart och vitt.

Jag kan inte släppa SDS-krönikan ännu. Att det "svängde" om Superettan när Djurgården och MFF var nere och vände för några år sedan, finns det väl en del sanning i. Men då får man tänka på att båda dessa lag hade kvar alla sina allsvenska bidrag, sin lojala publik och merparten av sina sponsorer, det fanns pengar till de "gamla" heltidsproffsen (Norrköpings nuvarande situation är därmed svårförklarlig). Pengarna i Superettan är annars inget man köper helproffsspelare för, vilket också förklarar svårigheterna för ett lag som tar sig upp i allsvenskan.

Matchen mot Sylvia blev något av en rysare att följa på det levande nätet. Som vanligt krävs det mycket fantasi för att få ut något av de kortfattade upplysningarna, men avslutningen blev ju positiv. I sådana fall står man ut med mycket som annars irriterar.

Nästa match hemma mot Häcken var ju en svårare uppgift på pappret, men nu fick vi se ett positivt spelande IFK Malmö. Ett lag som visade vinnarinstinkt och kampvilja. Det visade sig framför allt i första halvlek, då matchen avgjordes. Den andra spelhalvan var mindre sevärd och var betecknande för en match med ett lag i klar ledning. Sedan kan man tjata tills man blir blå (nä inte så) om att "anfall är bästa försvar".

Med bara tre dagars "rast och vila" var det åter dags för ett göteborgslag på IP. Topplacerade V. Frölunda kom på visit för att stoppa IFK:s poängplockande. Som vi alla vet blev det åter en stor hemmatriumf och en mycket underhållande och fartfylld föreställning, i en spelmässigt ganska jämn match.

Så kom då "bakslaget". Efter 4-1 mot Frölunda blev det 1-4 i Norrköping. Även denna match fick följas via det elektroniska spindelnätet, även om den malmöitiska lokala sportradion faktiskt hade en reporter på plats på Idrottsparken. Liksom i Frölunda-matchen talade reportagen efteråt om en jämn match, där första målet stakade ut vägen. Trots förlusten, tog IFK Malmö hem nio poäng på fyra matcher (ja siffror är viktiga) och, även om inget är klart på långt när, befinner sig nu laget på en något säkrare mark. Eftersom "di gule" har visat upp sitt bästa spel mot topplagen, är det väl statistiskt sett bara att räkna med sex nya poäng när de kommande motståndarna heter Brommapojkarna och Trelleborg FF?

Vad ska man då säga om IFK Malmö just nu. Eftersom jag (på den senaste tiden) bara har sett matcherna hemma mot Häcken och Frölunda, får jag bygga mina åsikter på dessa. Detta var ju två "stora" vinster och det är då klart att laget inte ska sågas, och det finns det ingen anledning till heller. Speciellt inte nu, när Patrik slipper plocka för mycket i laget, eftersom skador och avstängningar har gått ner till en rimligare nivå.

Några iakttagelser ändå. Kenneth i målet gör en habil insats i båda dessa matcher, kanske snäppet bättre mot Häcken, och har en stor del i segrarna. Försvarslinjen har en brist, Martin Alm. Inte så att han är en dålig spelare (tvärtom), men på högerkanten är han (för att använda ett modernt uttryck) inte bekväm med sig själv. Det blev ofta oroligt i försvaret när Martin hade bollen, för många tveksamheter och bakåtspel till målvakt i de trängda lägen som uppstod. På vänsterkanten har Glenn varit suverän, med många vältajmade löpningar och inlägg, och skott, inte att förglömma. Mittfältet har äntligen fått lite stadga. Man lyckas hålla i bollen och spela fram de så viktiga stickarna och inläggen. Här betyder Jörgen Svensson mycket och jag tror också på att Martin Abrahamsson ska hitta fram till den spelstandard som han besitter. Något tyder på att det är på gång. Magnus Eriksson har fått en ny partner på topp, Christian Andersson. Om det framöver ska vara Christian eller om Niclas Öberg ska komplettera Mange, kan vara så enkelt som att dagsformen avgör, dvs Patrik J.

De gula korten visas fortfarande för IFK:are. Senast (i Norrköping) fick Mange ett dylikt onödigt kort, för snack med domaren. Här måste det finnas erfarenhet nog för att kunna bita ihop och hålla käften.

Nu återstår det trots allt 1/3 av årets serie. Allt kan hända (dagens klyscha) och även om IFK har chansen att ta hem maximala 30 återstående poäng, så bör nog ambitionen begränsas till att säkra ett nytt kontrakt. Med fyra poäng ner till "strecket" känns det inte helt tryggt inför Brommapojkarnas besök. Detta BP, som jag hade som mitt andra hemmalag när jag bodde i Stockholms norra utkanter för länge sedan.

Det talas ofta om (även här ovan) att matcherna är jämna även om de slutar med flera måls vinst till den ena sidan. Ofta räknar man då bollinnehav och målchanser i första hand. Detta är naturligtvis lite märkligt. Ett lag som har ett flertal öppna målchanser, som man dock missar genom att skjuta på målvakt, utanför eller i trävirket, eller missar bollen totalt, det laget kan knappast bokföra dessa bortkastade chanser på pluskontot. Bollinnehav är en annan missvisande faktor. Hur många gånger och under hur lång tid ett lag har kontroll på bollen är irrelevant information. Det bästa spelet är det snabba spelet, men inte heller detta är en säker värdemätare. Den enda riktiga måttstocken är givetvis slutresultatet.

Okay – jag har i varje spalt skrivit om publiktillströmningen (?) till "di gules" matcher. Denna gång blir inget undantag. Betalande åskådare är viktiga (för att inte säga livsnödvändiga) för alla lag i elitserien. Ändå kommer det bara 6-700 intresserade per hemmamatch, och hur många som är betalande är en siffra som bara kansliet vet.

Jag har tidigare påpekat att marknadsföring är A & O. Den som vill se en match måste veta att den äger rum (var och när). Han/hon måste givetvis också få veta varför denna match är intressant och värd att offra pengar på. När IFK Malmö mötte Cardiff i en träningsmatch för ett antal veckor sedan, var det få utanför "di gules" krets som visste om detta. Ett division 1-lag från England ska naturligtvis marknadsföras som just detta, för att attrahera publik från tipsextrafåtöljerna i Malmö med omnejd. Alltså gäller det att tidigt fokusera på produkten (laget, IP, priset mm) och målgruppen (den potentiella publiken, som inte är en homogen grupp) och inte i efterhand (i matchprogrammet) be folk att "komma och titta", när de redan är där.

IFK:s gula tjejer spelade oavgjort mot Sjöbos ledarlag. Hoppet om avancemang finns kvar.

Handbollssäsongen närmar sig alltmedan dagarna blir kortare. Gulingarna är tillbaka i de finaste salongerna och laget har redan visat sin kapacitet i tuffa träningsmatcher. Det skulle inte förvåna mig om publiktillströmningen till Baltiska hallen blir större än till sommarens fotboll på IP.

Små stick och knäppa kommentarer

  • Skulle vara kul att läsa en krönika skriven av Åke Stolts hustru.
  • Är fotboll verkligen så farligt? Frågan är naturlig när man hör talas om giftiga passningar och livsfarliga brytningar.
  • Till Malmös idrottssponsorer: visst är gult en visuellt bättre färg än ljusblått?
  • Om fyra månader är det Jul igen! Dags att börja planera? Och plantera (vårlökar alltså).

    BAL/03