Björnen blickar framåt

Senast jag präntade på hemsidan, då gällde det "måstematchen" mot Kalmar FF. Nu är det en månad senare och ett antal måstematcher har stått på agendan, samtidigt som resultaten har dragit ner det gula laget i nedflyttningsstriden. Med vilja och lite flyt, är Superettankontraktet klart redan i helgen, annars väntar en oviss avslutning mot Gefle den 25:e.

Det är alltså mer än en månad sedan jag senast brummade till och då med ett verkligt rytande. När sedan (samtidigt som texten kom in på hemsidan), styrelsen rapporterade att tränaren Patrik Johansson med omedelbar verkan hade kopplats bort från sin uppgift, då kunde man ju tro att det fanns ett samband. Så var givetvis inte fallet. Själv hade jag (liksom många andra) undrat en del över Patriks träningsfilosofi, men med tanke på vad han uträttat under tidigare år kändes det fel att ge honom avsked med ett gatlopp i pressen. Vad som egentligen hänt mellan styrelse, spelare och tränare får vi väl aldrig veta, men jag anser att saken kunde skötts på ett snyggare sätt, detta sätt var ovärdigt för båda parter.

Inför mötet mot KFF, kände jag på mig att nu skulle segern komma. Ja jag gick så långt att jag uttalade ett löfte om att flytta från Malmö om IFK förlorade matchen. Förlusten kom dock, genom slarv och försvarsmissar, så nu får jag naturligtvis bita i det sura (?) äpplet och lämna den "östdanska" metropolen. Vissa saker kommer jag att sakna (det gula laget, som jag dock hoppas få se på några bortamatcher), medan annat är ganska skönt att slippa (t.ex. den kommande sjuåriga uppgrävningen av staden för att få ett rör att skeppa upplänningarna igenom i). Förra gången jag lämnade Malmö stannade jag borta i 30 år, vad månde det bliva denna gång?

Utan att gå i djupanalys av de tre matcherna efter Kalmarmötet, är det bara att fastslå att bortamötet mot Caféet knappast var en gul succé (förlust 0-2), att Magnus Eriksson räddade ett poäng (1-1) på stopptid mot Assyriska på IP och att Boden knep trepoängaren (1-0) genom en straffspark uppe i sameland. Om dessa matcher har det skrivits och kommenterats tillräckligt, så de får gå till den s.k. historien.

Västeråsmötet på IP den 7 oktober, blev ännu en i raden av "måstematcher", men när nu antalet återstående matcher blivit bara fyra och IFK fortfarande låg under strecket, då började ordet "måste" plötsligt få en värdemättad betydelse. Manges segermål (1-0) mot Västerås SK, lyfte visserligen inte upp "di gule" över det nedre strecket, men skapade ett läge där laget nu själv kan ordna det nya kontraktet.
I Falkenberg den 12 oktober sken den strålande höstsolen över närmare 2500 förväntansfulla åskådare. Flertalet lokalpatrioter som ville se FFF vinna och öka sin chans till ännu ett år i Superettan, men även ett inte föraktligt antal gulingar som hade samma önskemål för sitt lag. Den kraftiga vinden som lekte med bollen, fick spelarna att göra tillsynes enkla misstag, men mitt intryck var att IFK hade en ganska bra kontroll på sitt spel. När så Mange snitsade in bollen i den 60:e minuten tycktes allt vara klart, men (som så ofta sker) då drog sig alla gulingar tillbaka och orsakade därmed, helt onödigt, ett antal sönderbitna naglar bland den gula publiken. Resultatet stod sig dock och just nu är IFK på "säker" mark, i varje fall fram till på lördag.

BK Forward, Örebrolaget som IFK Malmö mötte på Trängens IP den 24 maj, har visserligen inget att kämpa för i lördagens match på Malmö IP, men det behöver inte betyda att de är slagna på förhand. I maj blev det 3-3, sedan Jörgen Svensson lyckats plocka en poäng under stopptidens darrande sista minuter. En poäng som idag kan sägas vara skillnaden mellan ovanför och nedanför strecket. Och det kan man för övrigt säga om samtliga poäng som erövrats respektive tappats under säsongens gång. Tyvärr är det ju så att man först på sluttampen börjar tala om varje poängs betydelse, och de s.k. måstematcherna.

Som det har sett ut en tid, verkar de flesta rikta in sig på att Magnus Eriksson ännu en gång ska agera frälsare och plocka hem de viktiga tre poängen. Därför tror jag (och hoppas även) att någon annan får chansen att glimta till. En frispark från Glenn, ett distansskott från Johan eller en hörnnick från Martin Alm, eller varför inte alla tre (eller några helt andra) plus en klackspark från Mange. Önska får man ju (och då kan man ju önska storpublik också). Träningsaktiviteten och snacket därute tyder på att laget är stenhårt inställt på vidare spel i Superettan. Hos lagkaptenen Jonas D. finns inga underskattingar, men heller inga tvivel på en gul seger.
Varför har säsongen gått så snett? Ja, vad ska man säga? Förra säsongen 2002 slutade vi som sjunde lag och hade då 34-34 i målskillnad. I år har vi hittills gjort 39 mål (med två matcher kvar att spela). Problemet hittar vi på insläppta mål, i år redan 54, dvs redan nu 20 fler än förra säsongen. Enkelt eller hur? Vi gör för få mål och släpper in för många. Men varför blev det så? Kanske för att vi så sällan har kunnat mönstra samma lag två matcher i rad, som i sin tur beror på skador och avstängningar. Kanske också pga att det funnits en önskan att experimentera i uppställningarna? Sedan har det tyvärr också funnits matcher då all vilja, kunnande och ork har glömts kvar där hemma.

Mycket fotboll har det varit den senaste tiden.

Dam-VM, som blev en av media upphaussad succé (hur många turneringsdeltagare får nio helsidor i Sydsvenskan efter en finalförlust). Laget och damfotbollen i gemen, borde kunna klara sig på kunnande och egna meriter, men uppenbart fungerar detta inte. Nästan alla skribenter och rapportörer har varit överdrivet politiskt korrekta, för att inte bli stämplade med trista epitet. Själv tycker jag att dam(tjej?)-fotbollen har utvecklats enormt de senaste åren och fått en alltmer förbättrad publiktillströmning. Mitt första besök på en dammatch (i Kallhäll på 80-talet) skedde tillsammans med spelarnas föräldrar, skolkompisar och ett antal medelålders herrar som tittade mer på tjejer än fotboll (var jag platsade i gänget tänker jag inte berätta).

Mediabevakningen under och strax efter VM, kan dock bara temporärt inverka på om sporten ska utvecklas positivt framöver.

Junior-MM med säker seger för IFK över Limhamn var en trevlig upplevelse. Egna förmågor är otroligt viktiga för ett elitlag och här finns tänkbara framtida löften. 16-åringarna som spelade kvartsfinal i SM och tog sig till seger över Högaborg, var också trevliga att titta på, fast protestglädjen efter domslut (mest från Helsingborgarnas sida) var onödigt påfallande. Nu väntar AIK borta i semi.

MFF:s europaäventyr slutade på Stadion. På femman kunde man följa "di blåes" lönlösa kamp mot en alldeles för övermäktig motståndare. Lissabonlaget visade inte minst upp ett charmant kortpassningsspel, som fick malmölaget att agera rundningsmärken. Trist, men standarden här hemma håller inte ute i Europa.

Handbollsgrabbarna fick sig en ordentlig omgång av Redbergslid. En match som laget naturligtvis inte räknade med att kunna vinna, men gapet upp till toppen blev större än vad de flesta ändå trott.

Detta var min elfte och kanske sista skrivning för säsongen. Eventuellt blir det en liten återblick någon gång i november. Då hoppas jag givetvis att det fortsatt är ett Superettanlag vi talar om. Och, vem vet, kanske det blir en och annan skröna även 2004?

Gula hälsningar från Björn Leander