Säsongsavslutningen i fotbollen säger ganska mycket om Malmö. Malmö FF klarade nytt kontrakt som nykomling i Allsvenskan. IFK Malmö klarade nytt kontrakt som nykomling i Superettan. Men båda ville, och vill, ha mer.

Så är det, och så ska det vara.

Varför ska man vara nöjd med något annat än toppstrid? Den inställningen kan andra städers fotbollsåskådare ha. Till och med Bajens fans har ju numera lärt sig att det finns något bättre än att bara leva på gamla myter om gladfotboll.

Det här innebär inte att jag tycker att MFF eller IFK Malmö har gjort dåliga insatser. MFF gjorde en stark vår, en svag höst och en viljeladdad och härlig avslutning. IFK Malmö har presterat en fullt ut klart godkänd säsong, men med samma tendens som MFF. Våren var bättre än hösten.

IFK-ledningen måste därför sätta sig ner och analysera skillnaden mellan det lag som under vårsäsongen hade ett ramstarkt försvar och det som under hösten plötsligt släppte in många fler mål. Jag tror inte att hela förklaringen ligger i att Wirmola ville bli pilot.

Kontraktet var i alla fall ordnat i god tid. Med färre oavgjorda matcher, lite mer flyt och en riktig målskytt kunde laget ha hamnat ganska nära den femteplats jag tippade på hemsidan inför starten av säsongen.

Det positiva överväger. IFK Malmö är numera ett etablerat lag i Superettan och spelar nästa säsong på samma nivå som Trelleborgs FF.

Nu gäller det att klara att behålla spelarna. Det finns bevisligen kvalitet i truppen och det är bättre att hålla fast vid den och komplettera med enstaka nyförvärv än att byta ut 8-10 spelare. Men det vet IFK Malmös ledning.

Jag tänkte till slut även bjuda på en personlig topp och bottenlista så här efter säsongens slut.

Toppen

1. Kontraktet

Trots det jag skrev i inledningen. Givetvis är det starkt av en nykomling att spela så stabilt som IFK Malmö har gjort. Det var en chansning att satsa på en ung och oetablerad tränare som Patrik Johansson. Den gick hem. Patrik har hållit måttet. Det var även en chansning att bara värva två etablerade spelare (Larsson och Wirmola). Den gick också hem. Mycket tack vare att man smart nog gjorde det tunga förstärkningsjobbet i division 2.

2. Vårens försvarsspel

Första halvan av serien släppte IFK Malmö bara in fler än ett mål i tre av 15 matcher. Därmed visade laget direkt att man var på väg att etablera sig i landets näst högsta serie.

3. Eric Fischbein

I år tog han det stora steget som etablerade honom som en mittfältsmotor i toppklass. Det är en spelartyp många lag skriker efter.

Botten

1. Publiksiffrorna

Det tar tid att skapa en tradition. Ändå borde siffrorna ha varit bättre. Vad man kan begära är runt 1500 i snitt, varav åtminstone 1000 alltid har löst entré. Det är särskilt den sistnämnda biten IFK haft svårt med. Och säg inte att det inte går. Nästa hela Sverige har fotbollshausse. Malmö FF har över 11000 i snitt, den högsta siffran på 30 år. Det borde spilla över lite till IFK också.

2. Inget reservlag

Styrelsen har ansett att det inte fanns råd och att man måste vänta. Många har menat att man måste ha någonstans där bänksittarna får färsk matcherfarenhet. Båda parterna har rätt. Det är mycket starkt av till exempel målvakten Kenneth Mattsson att gå in och göra bra insatser efter att i stort sett inte ha fått spela alls.

3. Ingen Tipselit

IFK Malmö har höjt nivån på ungdomsavdelningen väsentligt. Men på sikt måste man kvala in bland klubbarna som får Tipselitpengar till att hålla en talangtrupp och avlöna en etablerad tränare som på heltid tränar och matchar den. IFK Malmö betalar fortfarande dyrt för gamla synder. För att få och behålla Tipselitbidraget fullt ut måste man ha spelare som är aktuella för pojk- och juniorlandslagen. Dit har IFK en bra bit kvar. Nedflyttade samarbetspartnern Trelleborgs FF har till exempel spelare som Dennis Melander, Fredrik Persson och Jonathan Partin. Den dag man inte längre har det ryker bidraget.