Björnen ser på fotboll ur ett fågelperspektiv.
Blev mötet med Assyriska Föreningen en väckarklocka för “di gule”, eller måste de luttrade supportrarna vänja sig vid närheten till bottenstrecket? Vad har egentligen en flegmatisk, framtung och fet fiskmåsunge med fotboll att göra och varför vinner IFK mot Boden på söndag? Frågor som kanske får sina svar nu?

Hemmavid har ett fiskmåspar (se ned. fotnot.1) huserat sedan i början av maj. Några nära anhöriga bor på granngårdarna och tillsammans bildar de ett röststarkt gäng, som inte minst nattetid kan fördriva sömnen i ett stort antal sommarfönsteröppna sovrum. Många uppfattar måsarnas stämmor som skrikiga och gälla, men om man lyssnar noga ska man upptäcka att det finns både variation och nyanser. Ibland låter det som stilla familjesamtal om väder och vind, medan det andra gånger verkar att dra ihop sig till ett riktigt familjegräl. Ett intressant återkommande läte, som först kommer från en flygande fågel, låter i mina öron precis som heja-heja-heja-heja…. Snart stämmer de andra in och det blir till en välstämd kör av hejarop (vet inte varför jag just nu kom att tänka på de rop en annan malmöitiskt supporterförening brukar mala om och om igen. Fast dessa utstöts i ett annat tonläge – det som målbrottet för med sig). Nåväl, så där nattetid brukar tankarna vandra och då har jag i andanom sett, hur denna lilla måsflock ger sig iväg till IP på söndag, tar på sig små gula kepsar, sätter sig på staketen på västra ståplats och därifrån hejar fram “di gule” till stordåd. Räcker inte detta kan de ta en tur över planen, peppa alla gula och nafsa motståndarna i nacken – alltmedan domaren bläddrar i regelboken. Ja det är inte klokt vilka idéer som poppar upp i sommarnatten.

Ungen då? Jodå den enda överlevande ur gårdsmåsarnas kull (det var väl skatorna som tog ett par nykläckta stekar til nattamat) matas av såväl föräldrar som mänskliga vänner häromkring. Allt fetare och allt lojare orkar den knappt ens försöka sig på en riktig flygtur – varför anstränga sig när maten finns framför en? Hittills har det bara blivit till kortare flaxningsfärder över gräsmattan, på en höjd som Orville och Wilbur skulle ha råflabbat åt från sin Kitty Hawk. Frågan är om inte max TOW (se ned. fotnot.2) är långt överskriden? Så om ni nu ser en flock fiskmåsar på IP, räkna inte med familjens feta ättelägg. Han ligger på gräsmattan, käkar vetebulle med hallonsylt och trynar för det mesta.

Okay, denna långa onödvändiga inledning skrev jag bara för att ge fotbollen ett annat perspektiv. Att vara IFK-fanatiker i dagsläget kan inte vara behagligt. Fotbollspelet är underhållning (för det mesta), det är glädje och det är besvikelse, det är socialt umgänge, men det får inte bli till besatthet á la Nick Hornby (Fever Pitch). Tyvärr så har fotbollen idag också blivit en ekonomisk balansgång, där det sportsliga ibland får ge vika.

Efter alla ovanstående försök att komma runt det faktum att IFK Malmö nu trampar på det nedre strecket, måste jag till slut bita i det sura äpplet (vilka metaforer det finns) och begrunda vad som hänt hittills och vad som bör ske (om framtiden veta vi intet, bara att den kommer – om ens det?).

När, till dags dato, samtliga lag har spelat 13 matcher, ligger IFK på 13:e plats med 13 poäng – bara ett poäng före Forward under strecket. Detta kan man leva med, eftersom det fortfarande är 17 omgångar kvar och därmed mångder av poäng att erövra – eller att ge bort. Det som däremot känns mer oroande är att IFK på de senaste tre matcherna inte tagit ett enda poäng och där uppvisar en negativ målskillnad på hela 2-9. Av dessa siffror skulle man lätt kunna få intrycket att anfallet är ineffektivt och försvaret fyllt av håligheter. Men anfallet är inte bara två forwards och försvaret är inte bara en backlinje och en målvakt. Laget består av elva man (om nu inte någon blivit utvisad igen) och alla, utom möjligen burväktaren, har ett ansvar både framåt och bakåt. För att laget ska kunna arbeta som en enhet behövs snabbhet och rörlighet, men dessutom en kontinuitet i uppställningen. Varje förändring (vare sig den beror på skador, utvisningar, avstängningar, formsvackor eller osämja) skapar oreda i spelet och är en bidragande orsak till de missförstånd som ger misstag i såväl anfall som försvar och inte minst på mittfältet, där en förlorad boll inte sällan leder till en målchans för motståndarna.

Matchen mot kamratgänget från Norrköping blev en föreställning med två helt olika akter. Första halvlek var spelmässigt ganska jämn trots de två Pekingmålen. Det första var (återigen) en hörna, som lågt slagen tilläts “rinna igenom” halva försvaret fram till en ensamstående Niclas Fredriksson som enkelt satte foten (klacken?) till bollen. Ändå, inte ens efter 0-2-målet kändes matchen körd och när Fredrik Jönsson slog in en retur i slutet av halvleken, trodde i varje fall jag att matchen höll på att vända. Vad som omhandlades under pausvilan vet jag inte, men under den andra halvleken försvann IFK Malmö mer eller mindre från spelet och östgötalaget fick härja fritt på plan. De var bättre på att hålla bollen, att passa, att vända spelet snabbt och att skapa farligheter. “Di gule” blev tyvärr mycket av statister och kollegorna från Norrköping kunde mycket väl ha fått in fler mål (ribbträffen t.ex. där Mattias kom helt på mellanhand). Nej, den matchen bör vi försöka att glömma. Fast en kommentar (från Patrik) hänger kvar i minnet: “om vi hade haft Niclas Fredriksson i vårt lag, då hade matchen sett annorlunda ut” (ett ungefärligt citat, men något i den stilen). Synpunkten är givetvis korrekt, eftersom Norrköping då inte hade haft denna spelare i laget. En enda spelare kan ibland lyfta ett lag, men en framgångsrik målgörare har (i praktiken) alltid en duktig samarbetspartner (det där som kallas radarpar). Det saknar jag i dagens IFK Malmö. För att säga emot mig själv, ska jag ändå säga att jag sett hur en ensam spelare har dominerat en match helt på egen hand. Det var en korpmatch på Limhamnsfältet (sent 50-tal tror jag) och i det ena laget (sjumanna) fanns Jan “Nana” Ekström från MFF. Varje gång hans lag hade bollen passades den till Nana, som enkelt dribblade förbi hela försvaret och gång på gång rullade bollen i mål. Så kan det gå till i Korpen, men knappast i Superettan.

Den senaste drabbningen för Malmökamraterna ägde rum i Södertälje mot Assyriska Föreningen, vars säsong hittills varit i paritet med IFK:s. Förhoppningarna på en vinst för “di gule” var stora och det talades om en “måste-vinnas-match”. Som vanligt följde jag skeendet på den torftiga “livesändningen” från svenskfotboll.se. Det tog inte lång tid innan jag begrep att matchen försiggick på IFK:s planhalva. Skotten på och utanför mål duggade tätt (ännu en märklig metafor) och efter Assyriskas 3-0 mål i andra halvlek fick i varje fall jag intrycket att här kunde det bli många fler mål i baken. Nu blev det inte fler (vilket tilldels berodde på ett säkert spel av Kenneth Mattsson, som återkom efter lång skadefrånvaro) och ett tröstmål genom Jörgen putsade till resultatet en smula. I referaten kom förklaringarna – 3 skadade, en med familjeskäl och en avstängd spelare, vilket gjorde att utbytarbänken var gles och förstauppställningen nykomponerad. Vår 24-mannatrupp från i våras är nu sönderplockad, vilket naturligtvis inte är bra. Att IFK (ekonomin givetvis) inte har något utvecklings/reservlag betyder att våra egna talanger aldrig får chansen att jobba sig upp mot en A-lagsplats, något som knappast ökar ungdomarnas intresse för den gula fotbollen.

OK, IFK gick på en mina i Sörmland, men kanske var det inte bara IFK som var under isen, utan fastmer Assyriska som hittat sitt spel? Detta säger jag efter att Södertäljelaget i går (onsdag) vann över Örebro SK (5:e plats i allsvenskan) i Svenska Cupens åttondelsfinal med 3-2. Starkt gjort efter upphämtning från såväl 0-1 och 1-2. Laget möter IFK Göteborg i kvarten och det är väl ingen omöjlig uppgift för Scaniafolket?

Bodens BK, nykomlingarna från division 2 Norrland, har hittills lyckats bättre än vad de flesta experter siade om. Med en 10:e plats och 16 poäng befinner laget sig just nu på tillfälligt säker mark, men det måste di gule förändra på söndag. Med lagkapten Jonas D:s avstängning blir det av nödvändighet förändringar i förstauppställningen, men återkomsten av bl.a. Mange och Martin A. ska förhoppningsvis ge stadga i spelet. Nu lär det dessutom bli strålande fint sommarväder över IP, vilket skulle kunna gynna publiktillflödet, men som alltid vet man inte om folket föredrar Ribban och Bokskogen en sådan dag? Några nedresta norrlänningar kan vi nog inte hoppas på.

Kenneth Mattssons återinträde i laget kan förhoppningsvis skapa ett lugn i IFK:s ibland förvirrade försvarsspel. Den rutin och respekt Kenneth besitter bör höja nivån ett par snäpp. Detta absolut inte sagt som kritik över Mattias Filipanics insatser under vårsäsongen. Han har gjort en bra insats och att misstag har skett kan i många fall härledas till medspelarnas bristande tilltro till vår unge målvakt. Med mer rutin (var han nu ska få den utan utvecklingslag?) och stigande ålder och erfarenhet, kommer han att växa i sin målvaktsroll.

Jag noterar att IFK Malmö ska möta det engelska nyblivna div.1-laget Cardiff i en träningsmatch nu i juli. Enligt Patrik ska “di gule” lufta ett antal tänkbara förmågor både utifrån och från ungdomsleden. Bra initiativ, som vi gärna ser en fortsättning på.

Hösten närmar sig (så talar den borne pessimisten). Den ljusa tiden på dygnet har redan minskat med 22 minuter sedan sommarsolståndet. Storspovshonorna flyttade söderut redan vid midsommartid och följs nu i juli av ett stort antal andra sommargäster på tillfälligt sverigebesök. Storspoven är originell med sina annorlunda könsroller. Här är det hanen som tar hand om barnaskaran, medan frun i huset sticker söderut. Feministerna har kanske här en ny symbol att ta fasta på?

Slutligen ett Grattis till allas vår Fille, som uppnådde gubbaåldern häromdagen. Välkommen i gänget.

Små stick och knäppa kommentarer

  • Hörde på radiosporten för nån vecka sedan att Italien ska starta ett bandyförbund med Nils Liedholm som konsult. Ja kan man fixa till bandy i det fotbollstokiga Milano, då kan säkert Thorild lyckas med detsamma i Malmö och undertecknad får krypa till korset.
  • Rubriken i SDS den 25/6 “Bara tjejer på årets beachvolley” var ju att lura folk. Tjejerna var inte alls bara!
  • Det saknas pengar till Citytunneln, men när/om Sverige byter till euro då löser det sig. Priset i dagsläget är ca 8 miljarder, men efter valutabytet kostar tunneln bara knappt 1 miljard.
  • Det vore bra om SDS hade bylines på alla sina referat. Som det nu är finns det ingen avsändare på referaten från bortamatcherna. Inte minst är det intressant att se vem som har gjort spelarbedömningarna.BAL/03

    FOTNOT 1. för alla som betraktar samtliga vita fåglar som fiskmåsar ska påpekas att det i Sverige förekommer 13-14 olika arter av “vitfåglar”. Fiskmåsen heter havmås på danska, vilket är en fullständigt onödig upplysning.
    FOTNOT 2. max TOW = högsta tillåtna startvikt (en flygterm) för en specifik flygplansversion.