Förra söndagen i Torslanda blev en härlig upplevelse och då inte för att IFK Malmö skaffade sig ett bra utgångsläge – inte mer, märk väl detta – för att ta steget upp i Superettan.

Nej, här i det lilla samhället nordväst om Göteborg fick man se när det svenska idrottssamhället är som bäst. Torslanda har cirka 17 000 invånare. Samhället har vuxit på senare år.

Torslanda IK har över 40 lag i kontinuerlig verksamhet. De flesta i seniortruppen kommer från de egna leden.

När jag vid 18-tiden lämnade den verkligt fina och ändamålsenliga klubbhuset – det var ett hus, ett stort sådant – var aktiviteten stor. Ett 50-tal flickor tränade i elljuset, stöttade av sina föräldrar. Bredvid planen lekte flickornas yngre syskon.

Detta en söndagskväll när det i exempelvis Malmö är tomt på aktiva på alla stans idrottsplatser.

Publiken höll givetvis på sina egna. Men det fanns en generositet även mot IFK Malmös spelare. Man beundrade Frederick Enaholos "otroliga" parad strax efter IFK:s 1-0-mål. När Glenn Holgersson tog ner en svår boll och hindrade en hemmakontring fick han välförtjänta applåder. Det fanns fler exempel.

Kvalet till Superettan har samma säkerhetsföreskrifter som matcher på division 1-nivå. Det kändes lite överorganiserat i söndags. Det var en idyll med åskådare som kom till idrottsplatsen för att uppleva spännande fotboll.

IFK:s anhängare är väl knappast kända för huliganism. Spelarna från det duktiga 16-årslaget skötte sig också exemplariskt. Det måste vara skönt för IFK-ledningen att se att det växer fram en ny generation gula anhängare.

Torslandas idrottsplats låg också väldigt vackert, omgiven av en skog med höstens vackra färger. Efter paus kom solen fram och värmde.

Idyllen förstärktes.

För de som inte enbart ser idrotten i världsresultat och prestige var söndagstimmarna i Torslanda något att minnas. De visade på olika sätt Idrottssverige, när det är som bäst.

Det är lätt att känna sympati för Torslanda IK.

Klubben tog en plats i mitt idrottshjärta, låt vara att det är ganska stort.