När IFK Malmö en kulen höstdag anno 2000 tog sig tillbaka till elitfotbollen trodde nog många svältfödda gula själar att lyckan var gjord.
Första året klarades kontraktet, om än med bara åtta vunna matcher. Andra året gav mersmak, en sjundeplats i sluttabellen. "Di gule" hade etablerat sig, trodde man.
Men f-n heller. Det tredje året blev det svåraste. Med facit i hand. Respass tillbaka till tvåan och arenor som Rosengårds idrottsplats, Laholms dito och Harlyckan i Helsingborg väntar.
Helt i onödan. Visserligen kanske årets upplaga var den svagaste, på pappret sett, under vistelsen i Superettan. Men inte så svag att en degradering skulle bli utfallet.
IFK:s spelartrupp av årgång 2003 skulle klarat livhanken. Med lite ansträngning. Från alla håll. När laget slog Falkenberg när blott tre omgångar återstod, fick man likt fångarna på fortet tag i en nyckel. Som dessvärre inte hittat hålet.
Med facit i hand gick kontraktet åt helvete (ursäkta uttrycket) i och med det oavgjorda resultatet hemma på IP mot ett Forward som inte hade mer än äran att spela för i den nästsista omgången.
Så skit i den straff du missade, Glenn, uppe mot Gefle. LAGET skulle grejat kontraktet innan den matchen. Speciellt med tanke på att Boden gav en hjälpande hand och slog Falkenberg med matchens enda mål.
Åkte själv förbi Malmö IP härom dagen. Och bara tanken att där till våren skall spelas division 2-fotboll med lag som Bunkeflo, Mabi, Laholm med flera som gäster svider i själen.
Nu gäller det emellertid att göra det bästa av situationen. Vägen tillbaka till Superettan blir tuff. Det är betydligt svårare att vinna den och via kval ta sig upp igen än att hålla sig kvar i landets nästhögsta serie.
Det viktiga för IFK är att man tar tag i situationen. Så det inte blir som 1987 då laget föll ur dåvarande division 2. Resten vet ni, resan gick vidare ner i fyran när Malmökamraterna förnedrades genom att ta stryk mot lag som Rydsgård, Husie och Flagg. På Malmö Stadion.
Så långt får det inte gå igen. Tror heller inte det kommer att göra det.
Nästa års målsättning måste vara att ta sig tillbaka till Superettan. Både Mjällby och Ängelholm försökte med samma sak den här säsongen. Utan att lyckas. Dessa båda klubbar lär inte kunna utmana nästa säsong.
Mjällby brottas med en del interna problem (läs ekonomi) och Ängelholm har mist sin framgångsrike tränare Mats Jingblad, som åter tar en sejour i det grekiska riket.
Laget med stort varningstecken stavas Högaborgs BK från Sundets pärla. Där blåser det positiva "vibbar" med den före detta IFK-aren Jonas Wirmola som tränare. Sedan blir nog även Bunkeflo och Mabi, den nykomling laget är till trots, giftiga.
Vad som är glädjande är att IFK inte tycks mista så värst många spelare från förstauppställningen. Målkungen Magnus Eriksson stannar, i likhet med kaptenen Jonas Danielsson.
Två viktiga pjäser att luta sig mot nästa säsong. Och tack grabbar för att ni ställer upp på att försöka få tillbaka vårt kära IFK till högre höjder igen. Det tyder på klubbkänsla, en alltför liten sedd tingest i dessa dagar när de tjocka plånböckerna ofta styr klubbtillhörighet.
Tack till alla Er som stannar inför nästa tuffa säsong, tar ert ansvar för det vi blivit utsatta för. Stå upp pågar, fyll er av revanschlusta och låt Kanariefåglarna flyga igen när det blir dags kring Pildammarna.
Publiken då? En katastrof. Är där verkligen inte fler gula själar som bryr sig? Runt 700 korsvändare har det allt som oftast varit. IFK måste börja marknadsföra sig igen.
Ni är ett lag som älskas och många talar om Er. Felet är bara att Ni inte syns utåt. Alla vet vem IFK Malmö är, men få tycks bry sig.
Men så har det alltid varit. Det är först när det gäller något IFK-anhängarna bekänner färg, som mot GAIS 1980 (över 20 000 på Stadion).
Elva år tidigare stod jag själv bollkalle mot HIF på samma arena, inför en ännu större publikskara, och fick en ölflaska i baknacken när Tom "Lappen" Johansson grusade IFK:s allsvenska comeback.
Dit är steget långt nu. Ta en sak i sänder. Först och främst gäller det att vinna södertvåan och därifrån ta IFK tillbaka till den nivå som åtminstone är acceptabel, Superettan.
Allsvenskan lär dröja några år till. Men i beaktning av våra svenska mästare av årgång 1987 (grattis förresten) har IFK en god plattform att stå på inför framtiden. Förvalta den, på bästa möjliga sätt.
