Förutom inledningen med de fyra första bokstäverna i efternamnet har den gula legendaren i denna del, John Lindau, mer gemensamt med legendaren i föregående del, Bengt Lindskog.

Lindau spelade i samma gula kedja som Lindskog mellan 1964 och 1967. Han kom dock till Kanariefåglarna redan 1961 och debuterade påföljande säsong 1962 som innebar degradering från Allsvenskan.

John Lindau är den som gjort flest mål genom alla tider för Malmökamraterna, 219 mål på 297 matcher vilket genererar ett smått otroligt målsnitt på 0,74.

Ifkmalmo.se ringde upp den forna gula kanonjären för att höra lite mer om tiden i ”di gule” på 1960-talet. Det blev en öppenhjärtig intervju med vår ledare av maratonskytteligan.

I årets upplaga av Ettan Södra kommer IFK på nytt att ställas mot Oddevold. I jubileumsboken Gula tider – som gavs ut 1999 – så berättar du ett roligt minne från 1963 då ni mötte just Oddevold på Malmö Stadion där du och Leif Wendt dök upp ”röda” i stället för gula på grund av för mycket solande i Höllviken under matchdagen. Sten Göransson, lagledare, var inte nådig i sin dom till er då ni dök upp vid samlingen. Kommer du ihåg den matchen än i dag?

– Ja, det gör jag. Man kan ju säga att jag gav svar på tal i och med att jag gjorde fem mål av sex i den matchen som vi vann med 6-0, säger 78-årige John Lindau och tillägger skrattande.

– Vi passade på att värma upp ordentligt med tanke på det fina vädret.

– Sten var inte så glad före matchen, men desto gladare efter densamma.

I samma bok berättar du att du saknade en satsning av större mått för att IFK skulle återkomma till Allsvenskan. Vad tycker du saknades i detalj – var det organisationen med tränare och så vidare, vissa spelartyper eller både och?

– Det handlade mer om att vi inte hade den kontinuitet i satsningen som kanske krävdes. Det fanns flera duktiga spelare under den här tiden, men dessa stannade inte så länge. Vi hade svårt att behålla dem under en längre period för att behålla ett riktigt bra lag som gjorde att vi kunde ta steget upp igen i Allsvenskan.

Under 1960-talet blev IFK tvåa i sin division 2-serie inte mindre än tre gånger: 1963, 1966 och 1969. Sistnämnda säsong var man endast en poäng efter HIF och dessutom med tio mål bättre i målskillnad. Ett HIF som förlorade båda sina matcher i det efterföljande kvalet med 0-6 i målskillnad. ÖIS och Hammarby gick upp det året.

1969 minns undertecknad – då en tolvårig pojkspoling – som det bästa IFK-lag man någonsin upplevt. Det var ett nytänkande med ett 4-2-4-system där särskilt kedjan bestående av dig tillsammans med Conny Andersson i mitten och Kenneth Hjertsson och John Steen Olsen på kanterna som spelade en underbar offensiv fotboll. I Gula tider – en idrottshistoria vittnar John Lindau om att det var den roligaste säsongen.

Vad tror du att det hade inneburit om ni vunnit serien och kvalspelet och gått upp i Allsvenskan?

–  Jag tror absolut att vi hade stannat kvar i Allsvenskan för det var det bästa laget jag spelat i. Vi spelade en strålande fotboll som gav underhållning för publiken. Vi gick ju dessutom långt i Svenska Cupen det året, vilket säger en del. [IFK förlorade mot Åtvidabergs FF i kvartsfinal där omspel fick tillgripas då första matchen slutat oavgjord. ÅFF vann omspelet med 1-0 på Kopparvallen.]

Något år innan du lämnade IFK minns undertecknad en särskild incident under en hemmamatch mot Blomstermåla. Min barndomskompis, som spelade i samma pojklag som jag, var bollkalle vid ena sidolinjen och stoppade en boll med handflatan på sidolinjen och hindrade den därmed ifrån att gå ut – som den målvakt han var. Linjedomaren blev ställd och du snappade upp den innan han kom sig för att höja flaggan.

Du fortsatte in i motståndarnas straffområde där du blev fälld och fick straff vilket gav upphov till högljudda protester från Blomstermålaspelarna som vädjade till domaren att du ”fick hjälp” av bollkallen och att bollen skulle gått ut.

Är detta något du kommer ihåg?

– Nej, just den händelsen minns jag inte men man kan ju säga att det var en bra bollkalle och att det var ett strålande samarbete mellan oss, skrattar John på nytt.

Är det något annat du minns från denna tid?

– Det var en mycket trevlig period med mina absolut bästa år i mitt fotbollsliv. Jag har mycket att tacka tränaren Ingvar Gärd för med mina framgångar på planen. Han lärde mig jättemycket.

–  En rolig historia med Ingvar var när jag åkte till Köpenhamn med honom och hans fru Toni. De hade ju inga barn i sitt äktenskap så när vi åkte hem med Flygbåtarna så sa Ingvar till mig: ”John, vi har ju inga barn, Toni och jag, så du kan va’ vår påg!”

– En annan historia med Ingvar var när jag kom 1961 som 18-åring och skulle provspela. Då sa han: ”Du kan bli jättebra för du gör precis tvärtom mot alla andra som provspelar. Du vågar hålla i bollen och utmana hela tiden, de andra som provspelar behandlar bollen som om den bränns och släpper den så fort de kan. Du vill visa vad du verkligen kan.”

– Så Ingvar var verkligen den som betydde mest för mig i min fotbollskarriär.

– Jag gjorde ju debut mot MFF i maj 1962 inför cirka 15 000 på Malmö Stadion. Den matchen kom jag lite sent till samlingen eftersom jag somnade strax före.

Och det var ju så undertecknad upplevde dig också – helt utan nerver, iskall innanför straffområdet där du allt som oftast placerade in bollarna nere vid stolprötterna.

– Ja, jag hade bra självförtroende och jag sköt inte särskilt hårt för det behövdes inte när man placerade bollarna vid stolparna.

Det var ju trots allt tur att du fick en allsvensk säsong till – då i Halmstad BK där du blev kvalhjälte med tre mål av fem i kvalspelet till Allsvenskan 1972?

– Ja, det stämmer, men den bästa perioden var de tio åren i IFK Malmö. Den minns jag med glädje.

Fakta/John Lindau

Född: 28 augusti 1943.
Position: Anfallare.
Spelat i IFK Malmös A-lag: 1961-1970.
Antal A-lagsmatcher och mål: 297 matcher och 219 mål.
Antal U-landskamper och mål: 6 matcher och 2 mål.

Den 21 juli publiceras nästa del om Conny Andersson.