En IFK Malmö-legendar inom såväl fotboll, ishockey som bandy, Gunnar Anderberg, har avlidit i en ålder av 88 år.

Gunnar Anderberg föddes i Asmundtorp utanför Landskrona som nummer två i en syskonskara på tio, men växte upp i Uddevalla, dit familjen flyttade 1925. Gunnar hade mycket att brås på inom fotbollen. Pappa Frans var en vindsnabb och målfarlig högerytter i Landskrona BoIS, där han bland annat spelade med de legendariska bröderna Albin och Hacke Dahl och då IFK Uddevalla gick upp i allsvenskan 1925 värvade man Frans. Laget tränades då av ungraren Josef Nagy som även tränat IFK Malmö. Vid ett tillfälle bodde tränaren hemma hos familjen Anderberg och gav då ytterligare näring åt Gunnars framtida fotbollsintresse.

Den tidiga ungdomen ägnades annars mest åt brottning, dels med sin ett år yngre broder Olle och dels med kamrater i omgivningen som man utmanade. Då Gunnar var 15 år gick bröderna med i Uddevalla AK och Gunnar som bland annat brottades i Uddevallas fyrstadslag spåddes en lysande framtid inom sporten. Dock tog fotbollen allt mer av Gunnars intresse och det var i stället Olle som blev familjens bäste brottare och därtill Sveriges kanske absolut bäste genom tiderna, alla kategorier.

I tonåren tränade Gunnar och Olle inte bara brottning utan även nickning av fotboll till varandra vilket de visade upp på dansbanorna runt om i Bohuslän. Bröderna nickade bollen mellan varandra och kom som mest upp i 2 112 nickar. De blev mäkta populära och då Alice Babs debuterade i Uddevalla Folkets Park på Valborgsmässoafton 1938 var publiken mer intresserad av bröderna Anderbergs nickningsuppvisning. Efter uppvisningarna ömmade det oftast rejält i pannan då man på den tiden fortfarande använde sig av en läderboll med snörning.

Fotbollen tog allt mer över och då familjen återvände till Skåne och Helsingborg på hösten 1938 började Gunnar spela fotboll i HIF och var med i det succélag som 1941 vann såväl Allsvenskan som Svenska Cupen. Han och laget fick då också Rundturens Guldmedalj för bästa skånska idrottsprestation och samma år spelade Gunnar i Pressens lag mot Gunnar Nordahl i dennes landslagsdebut.

Gunnar fortsatte brottas även i Helsingborg och ett roligt minne var då han inför en match mot Höganäs fick springa en halvmil efter bussen som det övriga laget åkte i för att bli av med de kilo som krävdes för att väga in i lättvikt. Gunnar hade också en framgångsrik brottarkarriär i Enighet och var med i det A-fyrstadslag från Malmö som tog silver 1951. Bästa egna individuella SM-placering var en fjärdeplats 1942 i lättvikt.

Efter ett mellanspel i Landskrona BoIS då han 1944 dessutom spelade ytterligare två matcher i Presslandslaget spelade Gunnar fotboll i IFK Malmö från 1945 till 1951. Han spelade 192 matcher och gjorde 58 mål, träningsmatcher inräknade. Som IFK-are spelade han även sin fjärde och sista Presslandskamp 1945 då han kraftigt bidrog till att man besegrade landslaget med 5-3 genom att själv slå in två mål på "Gurra" Sjöberg. Efter sin egen aktiva fotbollsperiod återkom Gunnar också till IFK för att under 1964 träna laget i division 2.

Då han slutat med brottning och fotboll fortsatte Gunnar med bandy och ishockey där han under 40-talets slut och hela 50-talet var ledande i IFK Malmö. Med IFK vann han sju DM i ishockey, fyra i bandy och var bland annat med och slog Småland med 5-3 i en landskapsmatch i början av 50-talet. Med sina insatser inom fotboll, bandy, ishockey och brottning var han under sin långa aktiva period utan tvekan en av Skånes allra bästa allroundidrottsmän genom tiderna.

Gunnar vann sina största framgångar inom fotbollen, men tyckte alltid att bandyn var roligast. Därför var han också både engagerad och glad då IFK Malmö återstartade sin bandyverksamhet 2003.

Utan historia finns ingen framtid. För oss representerade Gunnar båda delarna.

Vi saknar honom!