Lars Ringström träffade Nisse Hellberg och Fredrik Ekelund över en lunch en het sommardag som resulterade i ett samtal om Malmöfotbollen i allmänhet, samt om blått och gult i synnerhet.
En het sommardag träffade undertecknad de båda blåa supportrarna Fredrik Ekelund, Malmöförfattare som bland annat har skrivit böcker som ”Jag vill ha hela världen!”, ”Nina och Sundet” och ”Casal Ventoso” och Nisse Hellberg, sångare i Wilmer X, över en lunch på ”Fiskrökeriet” i Limhamn för ett samtal om Malmöfotbollen i allmänhet, samt om blått och gult i synnerhet.
Här återges de tankar och funderingar som de båda lokala celebriteterna stod för.
– MFF blev de nya idolerna, avslutar Nisse en utläggning till varför han en gång blev blå.
Detta var under 60-talet då Nisse påverkades mycket av det som hans äldre syskon tog hem som exempelvis Rolling Stones.
Också TV-serier som ”Mannen från U.N.C.L.E.” bidrog till att en form av idoldyrkan uppstod. I skolan var det dock fotboll som gällde och 1967 då ”Summer of love” inföll gjorde Nisse ”debut” på Malmö Stadion i samband med en träningsmatch mellan MFF och Aston Villa. Ett långvarigt kärleksförhållande kunde ta sin början.
Hur Fredrik förlorade sitt hjärta till ”di blåe” kan man bland annat läsa om i Axess Magasins artikel ”Långa bollar på fotbollsodjuret” (2008-06-16) därifrån vi väljer att återge följande rader.
”När vi landade i det nya livet i det nya landet, Skåne, tog min pappa med mej på Malmö Stadion och då såg jag Bosse för första gången…
– Bosse?
– Larsson. Vissa kallade honom bara Bo och den dagen tog den ljusblåa färgen över i mej.
– Vad hände?
– Hade jag varit en docka skulle man kunnat beskriva det så att det öppnades en lucka i skallen på mej och i den hälldes det in så mycket ljusblå färg att världen förändrades. Jag blev ”blå”, som man säjer i Malmö…”
Dock blir man nyfiken på varför inte Fredrik togs med till Olympia i Helsingborg då både far och farbror var helsingborgare vilket man kan läsa om i samma artikels ”emotionella allsvenska”.
– Det var aldrig några hetare känslor inblandade här, menar Fredrik, som trots detta minns några roliga möten mellan MFF och HIF under mitten av 60-talet – bland annat 10-1 till MFF på Olympia i en match där Bosse Larsson gjorde fyra mål.
Då han kom till Malmö i början av 60-talet betraktades det som en ”kulturell självklarhet” att man skulle gå och se MFF på Stadion. Och just 1963 hade ju stans gula lag åkt ur allsvenskan varför det valet inte blev aktuellt som intervjuaren konstaterar lite torrt!
Förhållandet till ”di gule” har nästan varit uteslutande positivt genom åren för både Nisse och Fredrik. Den sistnämnde hade till och med IFK av årgång 1969 på en hedrande fjärde plats i nämnda artikels emotionella allsvenska.
Vi blir smått nostalgiska vid minnet av spelare som Kenneth Hjertsson, John-Steen Olsen, John Lindau, Conny Andersson och Christer Glantz. Fredrik förekom också med ett bidrag i IFK:s jubileumsbok ”Gula Tider” där man kan läsa mer om Fredriks förhållande till stans gula lag.
Nisse har alltid önskat framgång för IFK och har aldrig kunnat förstå det gamla grollet mellan blått och gult.
– Gamla historier om Eric Persson och hans vägran att åka med ”Yellow Cab” under 70-talet samt uppmaning till svartvitt på TV:n då Leeds uppträdde i helgult under Tipsextra-match hemma hos Bob Houghton, spär på en myt som kanske inte hålls vid liv av sig själv längre, funderar Fredrik högt…
I dag är IFK inte ens tvåa i stan längre utan – i skrivande stund – endast fyra med IF Limhamn Bunkeflo 2007 (LB07) i Superettan och Malmö Anadolu BI före sig i Söderettan.
Vad IFK skall göra för att återta sin gamla status som stadens ”lillebror” till MFF är lättare sagt än gjort. Fredrik är inne på tankegången att om man säljer någon av sina bästa spelare till exempelvis MFF så kanske man kan få lite ordning på ekonomin – ett kapitel som genom alla år varit dystert. Detta är dock något av ett ”moment 22” eftersom detta då riskerar att gå ut över de sportsliga prestationerna. Frågan är sannerligen inte lätt.
Samtalet glider in på situationen i Malmöfotbollen rent allmänt.
– Fenomenet stadsdelslag där en stark identitet ”kring det egna laget” där du bor är nog inte så utbrett i Malmö som kanske Stockholm eller Göteborg, påpekar Nisse som menar att Malmö trots allt är en liten stad.
Med tanke på utvecklingen kring Bunkeflo IF och sammanslagningen med Limhamn till IF Limhamn Bunkeflo 2007 (LB07) tyckte ändå frågeställaren att frågan var intressant – särskilt som de båda intervjuoffren själva bor i Limhamn.
Båda två är dock överens om att det i dag är andra orsaker som bidrar till att en klubb lyckas.
– Förmågan att marknadsföra klubben som ett varumärke, organisation och att skapa supporterkultur kring klubben – som den som uppstått kring flera klubbar på 2000-talet.
Vi jämför också med Sveriges landslag i samband med de stora slutspelen, EM och VM där det blir någonting att samlas kring – till och med tjejerna klär sig i fotbollströjor numera! TV-fotbollen och framgången för landslaget i VM i USA 1994 är också bidragande orsaker till den växande supporterkulturen.
Fredrik Ekelund hävdar att globaliseringen bland annat har inneburit att folk försöker att hitta ”minsta gemensamma nämnare”, den lokala MC-klubben, fotbollslaget och så vidare.
– Allt för att hitta någon form av trygghet i att identifiera sig med den ”lokala företeelsen”. Nu har det uppstått en kultur kring detta – klubbutiker, supporterföreningar, med mera som alla medverkar till att skapa en slags ”masshysteri” kring laget.
Nisse Hellberg pekar på vissa trender som kan vara ”inne” – sommarens konsertturné exempelvis som folk köper biljetter till för att just den artisten skall man se – ett slags ”flavour of the week-syndrom” där alla enas kring en slags gemensam ”sak”.
– Det är dock underligt att man ej gjort några undersökningar kring varför MFF:s publiksiffror har ökat under senare år. Teorin att fotbollen får allt större utrymme i TV skulle också bidra till ett ökat intresse för livefotboll är allt för osäker, fortsätter Nisse.
Problemet kring ”utvandringen” av svenska spelare till bland annat danska Superligan på grund av skattesystemet är en svår fråga.
För att få ut samma lön som i Danmark måste en spelare tjäna det dubbla i Sverige. Klubbarna måste föra en diskussion med de nya unga stjärnskotten – som till exempel Agon Mehmeti och Jimmy Touma – för att de inte skall försvinna till utlandet allt för tidigt.
Och beträffande de spelare som inte platsar i A-truppen välkomnar de båda MFF:s avtal med andra klubbar – däribland med IFK Malmö – om utlåning av spelare under 23 år för att de skall kunna utvecklas på bästa sätt med matchträning.
Då samtalet går mot sitt slut ställs frågan om vi kommer att få uppleva Malmöderbyn i allsvenskan under vår levnadstid?
– I sådana fall blir det inte mellan IFK och MFF utan möjligen mellan LB07 och MFF, konstaterar Fredrik och motiverar detta med att LB07 har den organisation som krävs för ett allsvenskt avancemang.
– Drömscenariot vore dock om MFF vinner allsvenskan varje år och får kvala till Champions League samtidigt som IFK hamnar någonstans kring mitten och vinner ett allsvenskt derby lite sådär en gång varannan säsong.
Ett scenario som även undertecknad kan förlika sig med…
Fakta/Fredrik Ekelund
Ålder: 54 år.
Bor: Limhamn.
Yrke/utbildning: Författare.
Intressen: Fotboll, schack, språk och människor.
Äter helst: Grillad fläskytterfilé med Hagboms sås.
Dricker helst: Caipirinha.
Musiksmak: Led Zeppelin, Sven-Ingvars & Sjostakovic = det mesta.
Läser just nu: ”Vi, de druknande” av Carsten Jensen.
Beträffande MFF: Går regelbundet på ståplats.
Fakta/Nisse Hellberg
![]("http://www.ifkmalmo.com/images/profil_igard.jpg")
"Ingvar Gärd förde laget till klubbens främsta framgångar genom tiderna. Tog laget till serieseger i Div. II 1956, och med två dramatiska kvalmatcher mot IK Brage var IFK klart för allsvenskan, såg till att laget klarade sig kvar i allsvenskan det första besvärliga året. Han lotsade spelarna genom mammutserien 1957-1958 med stor hjälp av lagledaren Sten Göransson och lagkaptenen Bertil Dahl för att våren 1960 få kvitto på sin förmåga att leda ett lag till framgång. 